Tar en dag i taget. Försöker planera inför framtiden men det är svårt och det tynger en. Det kanske borde kännas spännande att den är ett helt oskrivet blad som jag kan göra vad jag vill med. Men det känns bara jobbigt.
Någon hade gärna fått planera den åt mig så hade jag kunnat foga mig efter dens beslut.
Någonstans längs vägen tappade jag viljan att bestämma själv. Undra om den ligger på samma ställe som mitt gamla jag? Den lite gladare versionen av Madelene.
Jag ska hitta åt henne igen. Hon kommer nog fram när livet faller på plats.
Ska skicka in ett cv på ett jobb utanför Storumans kommuns gränser. Bara det är en stor grej för mig. Tänk om jag skulle få det. Oddsen är väl inte så stora men då måste jag ju flytta. Skönt? Tror jag skulle trivas bra där. Rätt nära hem ändå men samtidigt något annorlunda.
Gillar när saker går bättre än man trodde det skulle göra. När någonting man inte trott var möjligt för några veckor sedan helt plötsligt är fullt möjligt.
Livet gör tvära kast rätt ofta. Ibland till det bättre.
Kan inte sova. Så mycket tankar som far. Vill inte vara olycklig mer. Vill bli glad igen. När det känns som man tappat allt och livet gör hemska saker med ens bak då måste det ju vända..eller?Så mycket jag vill men orkar inte börja någonstans. Inte bra....Och hur sjukt det än är så saknar jag dig din dumma jävel. Du som stjälpte mer än du hjälpte. Just try, try, try...
Jag hatar att när jag börja misstänka något så stämmer det oftast. Jag hade rätt i somras. Det jag misstänkte då fick jag rätt om..tids nog kryper alltid sanningen fram. Hur ful den än må vara.
Jag vet inte egentligen vem jag tycker mest synd om just nu. Lögnaren, personen som lever i lögnen eller personen som vet sanningen.
Men du vet att jag vet och det räcker för mig.
Carma will hount you down for me.
Tur jag ska jobba hela helgen. Slippa tänka på all idioti eller hitta på några egna nya dumheter.
Mina saker står på Villavägen 4. Min post kommer nog lite överallt tyvärr. Har sovit ca 3 nätter i mitt nya hem, dvs där alla mina grejer är. Resten i Storuman.
Det kommer att ta tid att vänja sig vid att bo här, lite avsides från allt jag är van. Här, där mitt hem är nedpackat i olika lådor och bara det absolut nödvändigaste är framme.
Den dagen jag får nyckeln till ett eget hem igen kommer jag vara så lycklig. Men det kommer ta tid och det får det göra.
Jag vet varför det är såhär, det är för mitt bästa och för min egen skull.
Det är inte hemskt, outhärdligt eller så, det är bara svårt att anpassa livet till allt nytt.
Efter att för sjutioelfte miljonte gången blivit behandlad som skit är det dags att börja välja folk i ens närhet med omsorg. En del utger sig för att vara någonting som sedan visar sig bara varit en enda stor lögn.
Jag är less på att bli sårad, jag är less på lögnare, jag är less på folk som tror jag aldrig tar åt mig av det dom säger eller gör....
"Du borde hellre stå ensam och stark än ha en massa falska människor omkring dig som sårar dig." Sa någon till mig för ett tag sedan. Den personen hade en poäng.
Förlamad av trötthet idag. Kroppen och hjärnan vill ingenting. Får tvinga mig själv till allt jag gör.
Som inte det vore nog så är jag terroriserad av konkursförvaltaren. Man kan ju som tycka att det borde vara nog nu. Att det borde varit klart att gå vidare för länge sedan men inte...Mail på mail på mail...
Det är lite som en klamydia du aldrig blir av med. Du tror att allt är lugnt men den jäveln ligger där och lurpassar.
Har lust att be han lämna mig i fred att ligga och slicka mina sår och vältra mig i självömkan.
En sån dag idag.
Dags att ta sig an ett problem i taget. Vet bara inte vart jag ska börja.
Kan jag inte få bli 12 år igen och bekymmersfri. Då ens största bekymmer var ifall Mattias Johansson i samma klass visste om att man existerade.
