Jag skulle inte gräva ner mig. Jag ville inte. Men nu äre grävt och frågan är om jag tar mig upp...  Den här veckan har tagit knäcken på mig och viljan, orken och lusten som fanns är som bortblåst.
Nu känner jag knappt för att kliva upp ur sängen. Känner för att ligga där och låta livet passera mig för vad spelar det för roll när ändå inget man tar för sig fungerar? Misslyckande efter misslyckande.
Jag orkar inte vara glad längre.
Jag vill upp till Rödingfors igen. Påsken kan inte komma nog fort. Sen vet jag inte vad jag vill..