Det var länge sedan nu, år faktiskt, som jag sist skrev något här. Jag saknar att skriva om min vardag och mina tankar i både stort och smått. Det kanske är omodernt att blogga idag, men det var länge sedan jag följde några trender överlag. Jag börjar och ser vart det landar. Kanske blir det bara ett inlägg eller så blir det som förr en ständligt återkommande process.
Livet har förändrats ganska dramatiskt sedan jag sist skrev här och säkert har jag med förändrats mycket sedan dess. Inom en månad står vi inför en ny förändring då vi flyttar från Lycksele till Mosekälla. Något som varit otänkbart för några år sedan, ju större samhälle desto bättre var det i mina tankar. Men jag vet att i och med den här flytten måste jag bli bättre kompis med mig själv och att vara ensam. Jag hatar det. Det kryper i mig så fort jag inte har något inbokat med någon annan helst vuxen människa. Jag har varit ensam mycket den här sommaren, faktiskt mer än på många år och kan konstatera att jag är värdelös på det. Får jag inget gehör från en kompis jag kontaktad eller de blir tvungen ställa in av någon anledning blir jag på riktigt ledsen. Känslorna av ensamhet tar över fullständigt. Min slutsats är iallafall att ska jag överleva i Mosekälla måste jag jobba med det på något vis?
Jag har alltid haft jobb sedan jag gick ut gymnasiet och det har jag egentligen haft sedan jag lade ner företaget med. Vissa veckor har det varit lugnare medans jag har jobbat varje dag andra veckor.
Nu när jag flyttat till Lycksele så känns det som det vore bra att ha ett jobb i stan. Blir rätt ohållbart i längden att köra upp till Storuman för att jobba några dagar i veckan.
Men blotta tanken på trava in på något ställe med cvn i handen och jaga jobb ger mig svettningar! Hur gör man? Hur är man och vad fan säger man? Jag känner mig helt nollad, som om hjärnan tycker det blir för jobbigt och lägger av. Kör "strutsen" och hoppas/önskar att någon ska ge mig ett jobb utan att jag behöver gå igenom det där hemska med att söka jobb. Men jag vet ju att det kommer inte hända. Jag MÅSTE ta tag i det här SJÄLV.
Jag har ju varit chef och haft anställda men är nu helt plötsligt helt utan självförtroende....Hur kan det bli så? Vart tog självförtroendet vägen? I vilken flyttlåda för x antal månader sedan packades det bort?
Jag vet inte ens vad jag är rädd för. Det värsta man kan få är ju ett nej och det är ju inte så farligt egentligen...
Det här är min tid och mina val så som jag har valt dom. Du behöver inte förstå men det här är sättet som jag gör det
Förändringens vindar blåser. Börjat packa ihop lilla huset i Barsele inför flytten till Lycksele.
Jag hatar att flyttpacka. Det är mycket roligare att packa upp.
Hela mitt liv har jag bott antingen i Storuman eller Barsele så även om det inte är långt vi flyttar så blir det ändå en helt ny grej för mig. Att lämna det som är invant och tryggt som jobb, vänner osv.
Jag får det kanske låta som jag inte vill flytta. Men så är det inte. Jag vill. Det är mitt förslag och jag har de senaste åren med jämna mellanrum känt att jag vill något annat än det här.
En ny start. Även om det stundtals känns tungt börja om så är jag övertygad om att i längden är det bäst.
Det var ett tag sedan sist. Har inte haft någon lust att skriva av mig. Det kändes inte som jag hade det behovet längre. Men nu när det gått ett tag inser jag att jag har saknat det. Att få skriva av mig om mina vardagsbetraktelser i stort och smått.
Det började med att jag gick in på bloggen och läste några inlägg från förra sommaren. Har svårt att känna igen tjejen som skrev då. Livet har verkligen ändrats sedan dess.
Hon som skrev då var ledsen, arg och deprimerad över livets bakslag som samlats på hög de senaste åren.
Jag skulle ljuga om jag sa att allt var som i en saga idag men jag mår betydligt bättre. Jag är nog lugnare i själen. Har inte en konstant rastlöshet eller oro och ångest över framtiden och behöver inte längre omge mig med folk 24/7. Utan kan njuta av ett kanske ensammare men lyckligare liv.
Snart kastar 2012 in handduken och det ska bli jäkligt skönt.
Det kan stundtals ha varit det sämsta året i hela mitt liv. Botten var hård och kall och dit vill jag aldrig mer. Men jag tar med mig alla erfarenheter och allt jag lärt mig om framförallt mig själv. Och slutet på 2012 har ju bjudit på ett fint ljus i mörktret måste jag ju säga. :)
2013 blir året allt kan hända. Vet inte vart jag ska bo eller vad jag ska jobba med. Allt är blankt och spännande.
Haft en kanon helg i Lycksele. Jag och Mysan har bott hos Jessica och Erik. En riktig myshelg med film, julmarknad, fika på stan, färg och klippning och utgång på hotellet. Men framförallt tid att umgås. Bara snacka och hade bra. Hoppas vi får tillfälle att ses fler gånger innan Mysan flyttar.
Tänk så länge vi har hängt ihop vi 3. Jag och Jessica ännu längre. Det har varit långa avstånd nästan jämt till varandra och våra liv har oftast sett helt olika ut. Men ändå känns det alltid som det var igår vi sågs sist...
Dom finns där vilken skit man än gjort eller går igenom och jag hoppas dom vet jag alltid kommer göra samma sak för dom. Det är vänskap.
Snart jul. Känns konstigt. Dåligt med julstämmning iår när inget är som vanligt men det är ju ändå en mysig tid.
Far bort imorgon igen. Lugnt på jobbfronten så då kan jag lika gärna åka upp till fjällen igen. Är ju som betydligt mysigare där.. :)
Tar en dag i taget. Försöker planera inför framtiden men det är svårt och det tynger en. Det kanske borde kännas spännande att den är ett helt oskrivet blad som jag kan göra vad jag vill med. Men det känns bara jobbigt.
Någon hade gärna fått planera den åt mig så hade jag kunnat foga mig efter dens beslut.
Någonstans längs vägen tappade jag viljan att bestämma själv. Undra om den ligger på samma ställe som mitt gamla jag? Den lite gladare versionen av Madelene.
Jag ska hitta åt henne igen. Hon kommer nog fram när livet faller på plats.
Ska skicka in ett cv på ett jobb utanför Storumans kommuns gränser. Bara det är en stor grej för mig. Tänk om jag skulle få det. Oddsen är väl inte så stora men då måste jag ju flytta. Skönt? Tror jag skulle trivas bra där. Rätt nära hem ändå men samtidigt något annorlunda.
Gillar när saker går bättre än man trodde det skulle göra. När någonting man inte trott var möjligt för några veckor sedan helt plötsligt är fullt möjligt.
Livet gör tvära kast rätt ofta. Ibland till det bättre.
Kan inte sova. Så mycket tankar som far. Vill inte vara olycklig mer. Vill bli glad igen. När det känns som man tappat allt och livet gör hemska saker med ens bak då måste det ju vända..eller?Så mycket jag vill men orkar inte börja någonstans. Inte bra....Och hur sjukt det än är så saknar jag dig din dumma jävel. Du som stjälpte mer än du hjälpte. Just try, try, try...
Jag hatar att när jag börja misstänka något så stämmer det oftast. Jag hade rätt i somras. Det jag misstänkte då fick jag rätt om..tids nog kryper alltid sanningen fram. Hur ful den än må vara.
Jag vet inte egentligen vem jag tycker mest synd om just nu. Lögnaren, personen som lever i lögnen eller personen som vet sanningen.
Men du vet att jag vet och det räcker för mig.
Carma will hount you down for me.
Tur jag ska jobba hela helgen. Slippa tänka på all idioti eller hitta på några egna nya dumheter.
Mina saker står på Villavägen 4. Min post kommer nog lite överallt tyvärr. Har sovit ca 3 nätter i mitt nya hem, dvs där alla mina grejer är. Resten i Storuman.
Det kommer att ta tid att vänja sig vid att bo här, lite avsides från allt jag är van. Här, där mitt hem är nedpackat i olika lådor och bara det absolut nödvändigaste är framme.
Den dagen jag får nyckeln till ett eget hem igen kommer jag vara så lycklig. Men det kommer ta tid och det får det göra.
Jag vet varför det är såhär, det är för mitt bästa och för min egen skull.
Det är inte hemskt, outhärdligt eller så, det är bara svårt att anpassa livet till allt nytt.
Efter att för sjutioelfte miljonte gången blivit behandlad som skit är det dags att börja välja folk i ens närhet med omsorg. En del utger sig för att vara någonting som sedan visar sig bara varit en enda stor lögn.
Jag är less på att bli sårad, jag är less på lögnare, jag är less på folk som tror jag aldrig tar åt mig av det dom säger eller gör....
"Du borde hellre stå ensam och stark än ha en massa falska människor omkring dig som sårar dig." Sa någon till mig för ett tag sedan. Den personen hade en poäng.
Förlamad av trötthet idag. Kroppen och hjärnan vill ingenting. Får tvinga mig själv till allt jag gör.
Som inte det vore nog så är jag terroriserad av konkursförvaltaren. Man kan ju som tycka att det borde vara nog nu. Att det borde varit klart att gå vidare för länge sedan men inte...Mail på mail på mail...
Det är lite som en klamydia du aldrig blir av med. Du tror att allt är lugnt men den jäveln ligger där och lurpassar.
Har lust att be han lämna mig i fred att ligga och slicka mina sår och vältra mig i självömkan.
En sån dag idag.
Dags att ta sig an ett problem i taget. Vet bara inte vart jag ska börja.
Kan jag inte få bli 12 år igen och bekymmersfri. Då ens största bekymmer var ifall Mattias Johansson i samma klass visste om att man existerade.
