Emellanåt, nån gång per dag, känner jag mig lite trasig. Som om det aldrig kommer bli bra igen. Som om jag alltid kommer känna såhär. Jag vet ju att det inte är så men ibland är det bara så jävla svårt att tänka positivt. Jag har sabbat så mycket för mig själv det senaste året och har nog långt ifrån bearbetat färdigt allt än.
Jag har väldens sämsta tålamod och vill att allt ska vara bra nu, helst igår men så funkar det ju inte riktigt tyvärr.
Jag hatar att vara och känna mig ensam. Jag har blivit bättre på det men det är då inget jag föredrar.
Jag vet att jag lännar ut mig själv ganska mycket här men det gör mig inget. Det är ju bara sanningen och den är väl inte så vacker alla gånger.
Det finns mycket i livet att vara glad för också såklart.
Min underbara hund.
Mitt jobb som verkligen är mitt jobb, en dröm.
Min lägenhet som kommer bli awesome nån gång.
Mina vänner som finns där i vått och torrt.
Min familj.
Att det snart är vår och skoterkörning.
Osv.